NÖJESGUIDEN 5/6 [av Patrik Forshage]
I ett blindtest skulle fler än en kännare undra hur någon som så uppenbarligen var jämsides med tidiga Dylan och Cohen - textmässigt strax bakom, gitarrtekniskt före, och såväl sång som självförtroendemässigt skuldra vid skuldra - kunnat förbli okänd i alla dessa år. Men Jenny Doveson är en 21-årig Nyköpingstjej, och det som fattas i modernitet i hennes sätt att omsätta traditionen av Woody Guthrie och Mississippi John Hurt tar hon igen med råge i självförtroende och kvalitet. Sensationellt!
GROOVE 4/5 [av Hans Larson]
Tittar man på baksidan av Jenny Dovesons debutalbum ser man en ung tjej sitta utomhus på en bänk med guran i högsta hugg. Ofrånkomligen tänker jag Åh, en ny Melissa Horn, fast antagligen mycket tråkigare. Jag skäms en smula. För även om hon har vissa likheter framförallt i det intima uttrycket med ovan nämnda artist, behövs bara ett fåtal sekunders lyssning på inledningsspåret Ive been picking some flowers för att flera troliga influenser ska attackera huvudet, inte minst Bob Dylan från mitten av 60-talet. Själv nämner hon bland annat även Woody Guthrie och Mississippi John Hurt som förebilder. Men hur många gånger Jenny Doveson än lyssnat på The times they are a-changin kvarstår det faktum att hon har en egen prägel på sina låtar. Lite väl enformigt, kan man tycka, men vid närmare eftertanke kommer jag underfund med att inte ett enda spår på All these wasteful hours känns riktigt svagt. En gitarr, ibland ett munspel och någon enstaka banjo. Annars är rösten helt ensam. Sårbart och hoppfullt i en öm blandning. Tidlöst. Oblygt. Och framförallt vackert.
UPPSALA NYA TIDNING 3/4 [av Ulf Gustavsson]
En svensk 21-årig debutant som låter nästan kusligt amerikansk i tonfall och diktion, i det akustiska gitarrspelet och sättet att bygga melodier. Som om hon var direkt nedstigen från det tidiga 60-talets folksångarscen i Greenwich Village, samt också med stänk av en ung Joni Mitchell. Vackra, spröda och pådrivande sånger om kärlek och uppbrott som lovar gott för fortsättningen.
GÖTEBORGS-POSTEN [av Ulf Johanson]
Debutalbum med egen musik, rotad i amerikansk folktradition, som lovar mycket gott från Jenny Doveson, 21. Inte originellt men fint. Dovesons lite hesa röst är väl bekant med Joplin och Dylan, och hennes gitarrspel säkert i klass med Dylans 1963. Freewhelin’ i Flen kanske. Inte dumt alls. Jag skulle gärna ta en närmare titt på Dovesons skivsamling.
UDDEVALLAKASSETTEN 5/5 [av Lars Wallin]
Fullständigt lysande! När jag nu i skrivande stund har debutplattan med Jenny Doveson "All these wasteful hours" strömmande ur högtalarna så far fantasin och tankarna iväg till en svunnen tid och era. Ser mig själv framför en skrivmaskin i en bohemisk lägenhet i Greenwich Village New York. Flyttar jag på den urdruckna whiskeyflaskan i fönstret kan jag se Bob Dylan och Suze Rotolo vandra förbi nere på Jones Street. Jag hör dom prata om Woody Guthrie. Hur kan en blott 21-årig tjej från Nyköping skapa sådan magi redan på sin debutplatta? Efter det att Jenny fått en gitarr i 17-års ålder och sedan plöjt igenom skiva efter skiva sprugna ur den amerikanska blues och folkmusiken har vi nu en av de starkaste debutskivorna jag hört på mycket länge. Soundet är tidslöst och med sin röst, gitarr och munspel som enda vapen har Jenny Doveson nu släppt skivan Dylans fans väntat på sedan 60-talet. Lyssna på låtar som "I Will Think Of It All", "The Stranger" och öppningsspåret "Iv'e Been Picking Some Flowers", jag säger det igen, fullständigt lysande! Fem kassetter!
© 2009 Veranda Independent Records