Zero Music Magazine [av Robert Ryttman]
Producenten Lasse Mårtén upptäckte Jim Hanft i New York där han spelade, bjöd in folktrubaduren till Sverige och Decibel Studios, producerade och mixade Weddings Or Funerals som spelades in tillsammans med svenska musiker och resultatet gavs ut på Veranda Records. Jag gillar plattan. Det här är fin folkpop av modernt snitt. Jim Hanfts röst och sånger fungerar utmärkt med musiker som Rikard Lidhamn och Magnus Olsson (Oh Laura), Anders Pettersson (Deportees, Melissa Horn) och Surjo Benigh (Ulf Lundell) bakom ryggen. Ibland sjunger amerikanska sångerskan Samantha Yonack också, vilket ger lite röstmässig variation. Det är ett jämnt album med berättande och målande texter, ett varmt och ibland lite mörkt och vemodigt sound som fyller ljudbilden med djup och spänning. En skön elgitarr dyker upp och ger den där känslan av långa, ödsliga bilturer i ökenmiljö som så ofta exponeras i amerikanska filmer, och även om detta inte är country så tangerar musiken gränsen emellanåt. Ska jag nämna några favoritlåtar så hamnar ”Kerosene”, ”Run my love”, ”By the stream”, ”In this film” och ”Protocol” överst på den listan. Men godbitarna här är många fler än så. Jim Hanfts låtar är generellt försedda med starka melodier och njutbar inramning och blir sällan träigt tråkiga som mycket annat inom folkgenren. Lasse Mårtén visste vad han gjorde när han tog hit den här killen och såg till att Weddings Or Funerals fick födas på svensk mark.

IKON [av David Hedin]
Det finns genom den musikaliska historien några få unika röster som alla känner igen. I denna samling hittar man Elvis, MJ och Bob Dylan. Jim Hanft har inte någon lika unik röst än, men jag beundrar att han ändå inte försöker låta annorlunda. Han låter som sig själv, men att beskriva honom som den nya Bob Dylan, som vissa vill göra, tycker jag inte är rättvist mot någon. Jim Hanft spelar med ett livligt sound, där nyanserna oftast är ganska tydliga och där texterna tar alldeles lagom mycket plats. Om man ändå ska försöka dra några som helst paralleller är Kirunabördiga Anton Björkenvall en bättre jämförelse.

Känslan är amerikansk; tjejstämman, den rena elgitarren, det lilla jazztrumsetet, allting går i samma stil och känns väldigt organiskt. Texterna känns stundom berättande, stundom bara känslosamma men oftast är det historier, karaktärer och händelser som är i centrum av låten. Fokus från lite olika vinklar varierar och kompletterar. Det är alltid trevligt när man får recensera opretentiösa skapelser som ändå får en att lyfta på ögonbrynen och le vid varje ny detalj som smyger sig in i bakgrunden.

Jönköpingsposten 3 [av Bo Levander]
Förra året såg den svenske producenten Lasse Mårtén en spelning med den amerikanske folktrubaduren Jim Haft i New York. Det uppstod personkemi och så kom Jim till Stockholm och här har vi resultatet.
Det blev ett rakt och ärligt musikpaket som blandar lite country, lite av det där stuket vi minns med The Band och till och med doftar det ibland lite Beatles. Kompet är svenskt, men den amerikanska sångerskan Samantha Yonack medverkar på några spår och är medkompositör på ett.
Övrigt material står Jim för själv. Han har en ljus och lyftande, men lite beslöjad röst som funkar perfekt för den här sortens musik.
Jag trivs och minns 60-talet.

POPBRUS 3/5
På Weddings Or Funerals visar Jim Hanft känsla för både texter och melodier och med ett genomarbetat arrangemang så tar skivan klivet från något som kunde ha blivit en lång gäspning till något intressant och fängslande. Att spela amerikansk folkrock är inte svårt, men att göra det så att lyssnaren fångas i musiken och verkligen lyssnar är en talang. Denna talang har Hanft, men han får god hjälp på Weddings Or Funerals, främst av multiintrumentalisten Anders Pettersson som gör ett fantastiskt jobb på skivan.

Weddings Or Funerals är inspelad i Decibel Studios i Stockholm och är producerad av Lasse Mårtén som tidigare jobbat med bland andra Johnossi, Anna Ternheim och Maia Hirasawa. Mårtén har fått till ett otroligt snyggt ljud på skivan, speciellt på pianot och banjon, som låter äkta och gammalt, men ändå med ett modern touch med ett stort och fett trumljud. Att arrangemangen är så pass genomarbetade är dock inte bara till godo, i låten Family Tree tycker jag att det blir för många instrument som vill höras och en stressad känsla infinner sig. Därför känns avskalade Shipwreck som ett skönt avbräck. I Shipwreck får sångerskan Samantha Yonack även en egen vers som verkligen höjer låten, det hade inte skadat om hon hade fått ännu mer utrymme på skivan.

Hanft lyckas hålla en jämn nivå på skivan med topparna Run My Love, Shipwreck och In This Film. Trots att Hanft kanske inte riktigt når upp till folkrockens högsta nivå så är Weddings Or Funerals ändå en bra skiva som både tål och är värd flera genomlyssningar. En stark trea blir betyget.

CORREN 3 [Johan Kronquist]
Bara så ni vet, det här är lunkande vän svenskproducerad americana som inte gör en fluga fönär. Inget fel i det, ibland vill man ju bara känna vinden i lockarna och mysa lite sådär lagom melankoliskt.
Los Angeles Hanft har västkusten i blodet och skriver lättillgängliga melodier som är svåra att motstå. Och han har en fin duettpartner i Samantha Yonack.
Men så är det ju det där med rösten. Som bäst en mild, ljus Josh Rouseig stämma, men emellanåt mer som en ansträngt hes Per Gessle.
Det skrämmer mig dock inte från att se honom som uppvärmare åt Mark Olson nästa vecka.