NETRYTHMS UK [by Mike Davies]
2009 began with an album I immediately knew would be on my best of list. 2010 ends the same way with the second release from the Swedish quartet. I’d likened their minimalist cabin folk debut to Bon Iver and Iron And Wine with a helping of Delta blues and that stands here, though you’ll also note the colours of such stated influences as Daniel Lanois, Neville Brothers, John Prine, Mahalia Jackson and Ralph Stanley.
With Rachel Eddy providing harmony to Mats Qwarfordt’s centuries-old cracked and dusty lead and Janne Peterson on harmonium, the album opens with a cover of Mississippi John Hurt’s Louis Collins, a spiritual lament for a young gunfight victim. It’s a thing of such exquisite beauty it’s hard to image how they can possibly equal let alone top it.
Effortlessly would seem to be the answer. The mood shifts through for a second cover, a haunted, rumbling, harmonica wailing near seven minute version of Skip James’ Cypress Grove with Qwarfordt making you feel that your knee bones truly are aching and your body’s cold.
The album’s third cover stays in the Mississippi Delta and Biblical frame of mind for Blind Willie Johnson’s The Soul Of Man, Kjell Gustavson’s slowly intensifying drums rumbling like tumbrel wheels on the judgement road while Christer Lyssarides picks out spooked mandolin behind the vocals.
The remaining cover keens closer to home for Amerikavisan, a spare mournful harmonica and mandola instrumental version of the song by Swedish emigrant Jan Erik Lindqwist who died, along with his son, on the boat to America in the 1800s.
Among the remaining self-penned five numbers, The Miner is another instrumental, a solo turn by Lyssarides on guitar and mandola, dedicated to the late Ludvig Larsson from the historic Bergslagen mining district and, since I can find no reference anywhere, presumably a personal import.
Qwarfordt provides the remainder; the choppy, accordion and harmonica accompanied trad-hued folk blues The Flower a cheery allegory of a butterfly dying one the valley’s prettiest flower, After Sun a wistful Prine-like slow waltzing observation of lost love with zither plucking the heartstrings, and Closer a gently rippling, six minute whispering love song with flute and karimba.
The album closes in the spiritual mood with which it opened, all four voices coming together for the a cappela Foreign Shore, stamping feet proving the beat for a gospel work song that could have been collected from the cotton plantation fields of the deep south.
I’m amazed none of the UK or US based roots labels haven’t picked this up for licensing or distribution, given the current interest in the music they play they have the potential to be the ABBA of cabin folk.

JEFFERSON BLUES MAGAZINE [av Bosse Majling]
Det här är uppföljaren till 2007 års väl mottagna självbetitlade debutplatta Yonder. Den spelades in live i studion under ganska kort tid. Nu har de spenderat betydligt fler timmar i Decibelstudion för att kunna nyttja dess möjligheter och låta plattan växa fram mer stegvis. Gruppens gitarr- och
mandolaspelare Christer Lyssarides har producerat. Yonder håller sig till akustiska instrument. Det är lågmält, stämningsfullt och rör sig stilmässigt gränslöst i blues-, folk- och gospellandet. Någon stilmässig enhetlig etikett går inte att sätta på plattan och det är befriande.

Inledande Mississippi John Hurtlåten Louis Collins griper tag i en direkt i sin vandring från avskalad andakt till röstharmonisk gospel. Skip James efterföljande suggestiva Cypress Groove flyter fram i ett luftigt sound med fjäderlätt slagverk från Kjell Gustavsson som effektfull grund. Om ni kan relatera till hur Ry Cooder lät på sina första soloplattor så har ni en aning om hur Mats egenkomponerade The Flower låter. Rotbetonad och utmärkt med andra ord, med extra plus till gästande Janne Peterssons accordion. På instrumentala The Miner framträder Christer solo på mandola. Låten är en fin, stämningsfull dedikation till Ludvig Larsson, en gång gruvarbetare i Bergslagen. Att ge sig på Blind Willy Johnsons kulthit The soul of a man måste vara en av de mest vågade projekten. Sannolikt sitter originalet ingjutet i ryggmärgen på mig,för den här versionen kan jag inte riktigt ta till mig. Den endalåten med skarpa kanter på plattan. Då ärefterföljande stillsamma After the sun mer tilltalande. Här har tystnaden ochpauserna betydelse för låten. Någon skulle säketvilja sortera in låten i country eller singer/songwritertraditionen.Det kvittar vilket, jag kan bara konstatera att just nu är dessa sexavspända minuter plattans höjdpunkt för mig. I Amerikavisan hörs duon Matspå munspel och Christer på sin mandola. Closer gästas av BjörnJ:son Lindh på flöjt. Den avslutande titellåten är nyskriven gospel av Mats och framförs a capella av de fyra gruppmedlemmarna plus lite eget fotstamp som rytmiskt komp. Helt rätt avslutning.

Munspelaren Mats Qvarfordt är den som sköter gruppens vokala soloinsatser. Han har en personlig röst som passar låtmaterialet, men i sin iver att ge trovärdighet åt vissa av texterna och låta som en som levt det hårda livet, kan det någon gång bli lite överdrivet amerikanskt dialektgrowlande. Det är dock en anmärkning som får ses som något i marginalen för han ligger för det mesta helt rätt och helhetsmässigt är han en av gruppens stora tillgångar. Basisten Björn Lundquist och slagverkaren Kjell Gustavsson måste också lyftas fram. De bara finns där,märks när de ska och ligger lågt när det är vad låtarna behöver. Två verkliga klippor för Mats och Christer att dyka ut i det okända.

YSTADS ALLEHANDA 4/5
Yonder är en – ordagrant – unik svensk grupp, som blandar sin egen genre av blues, country, gospel och svensk folktradition. Så makalöst framförande av "Vi sålde våra hemman" på munspel och mandola att det nästan, nästan blir lika fint som när Jan Johansson spelar.
Stilla, tystlåtet och så gott som akustiskt rätt igenom. I några spår tillkommer trummor och elgitarr, tror jag, men också den senare har ett mjukt, vackert ljud. Egna låtar och äldre blueslåtar med ofta religiösa texter. En innerlig version av "Louis Collins" (efter Mississippi John Hurt) och "Cypress Grove" (Skip James) är bara något mer högljudd. Mats Qwarfordt, sång och munspel, svarar för de flesta egna låtarna. Som meditativa "Closer", där Björn J:son Lindh gästar på fågelkvittrande flöjt, och titelspåret: en ny men klassisk gospelsång, framförd a cappella. Omsjungna "foreign shore" hittas inte i något väderstreck utan blicka uppåt.
Bengt Eriksson

ZERO MAGAZINE 8/10
Yonders första album har jag inte hört, vilket gör jämförelser omöjliga, men nya Foreign Shore är absolut en intressant och tilltalande skapelse. Mats Qwarfordts sångröst hör till de där riktigt personliga som inte bara är svåra att värja sig emot, men som också gör att han kan sjunga vilken låt som helst och göra den till sin. En gåva få förunnat. Musikaliskt anser man sig blanda folk, blues, mountain music och old-time till något eget. Något eget har det också blivit, om än rätt traditionellt, men med ett mjukt, varmt och modernt sound. Huvudsaken är dock att Foreign Shore är ett så jäkla bra album. Generellt sett är musiken lugn, men aldrig i sådan utsträckning att den blir sömnig, och trots att bandet aldrig ger järnet så finns här variation, både tempo- och känslomässigt. En del låtar är väldigt vackra, en del vemodiga, en del mörka och nästan hotfulla, men tillsammans skapar de en stämning och atmosfär som i någon skön film från södra USA. Ni vet en sådan som utspelar sig bland alligatorer och ruckel till stugor där fattiga, tandlösa män sitter på altanen och lirar munspel, omgivna av dimmiga träskmarker och nedhängande trädkronor. Låtarna till Foreign Shore har man delvis hämtat från legendarer som Mississippi John Hurt, Skip James, Blind Willie Johnson och delvis skrivit själva. Oavsett vilket är det mycket välgjort, snyggt framfört och jävligt tilltalande.
Robert Ryttman

SMÅLANDSPOSTEN 3/5
Yonder kallar sin musik för Spirit 'n' blues roots music. Det är väldigt passande. Det låter ofta precis lika torrt ökendammigt som hos Calexico. Precis den ödsliga ton jag väldigt gärna vill höra i en bil genom Arizonas vidsträckta marker. Men Americanan och den lågmälda bluesen blandas med en liten dos av svensk folkton. Yonder lyckas nämligen göra något annorlunda av denna väl upptrampade folktradition. Det är så avskalat, naket och skönt flytande att jag inte ens märker när nya instrument smyger sig in i låtarna. Sångaren Mats Qwarfordt har dessutom en så personlig röst att det är omöjligt att värja sig. Och när jag lyssnar på Yonder kan jag inte låta bli att tänka på Raymond Raposas Castanets.
Anders Tapola

COUNTRYWOOD 8/10
Yonder är en svensk kvartett, bestående av Mats Qwarfordt på sång och munspel, Christer Lyssarides, gitarr och mandolin, Björn Lundquist på bas, samt Kjell Gustafsson på slagverk. Gruppen har existerat sedan 2003 och Foreign Shore är deras andra cd-utgåva. Skivan, som släpps den 16 juni, är en lågmäld puttrande och färgrik gryta av känslofulla välplacerade toner, där man har hittat den perfekta rösten för gruppens musik i Mats Qwarfordt.Foreign Shore är helt akustisk, smakfull och ren från effekter. Musiken känns avspänd och uppriktig och ibland till och med vacker, som i ”Closer”. På vilken låt man lånat in Björn J:son Lindh på flöjt. Musikaliskt beskriver man sin musik som Yonders egna tolkning av folkmusik, blues, old-time och mountain music, och nog får man lägga betoningen på den egna tolkningen. Det finns lite New Orleans och träskmusik över soundet samtidigt. Ett tydligt exempel på detta är andra låten ”Cypress Grove”, som är riktigt jävla bra och har lite av Dr. John över sig, eller ”The miner”. Den efterföljande ”The flower” är lite bluesigare, och till exempel titelspåret ”Foreign shore” är gospel med stämsång och fotstamp. Sedan får väl sägas att det nog inte är vad majoriteten av Countrywoods läsare förknippar med ord som old-time och mountain music. Snarare hamnar man i så fall inom americana-facket, men det känns heller inte helt rättvist. Har man ett lite vidare musikintresse så tycker jag man ska låna ett öra till Yonder, medveten om vart det lutar för bra är det!
Georg Ryttman