YSTADS ALLEHANDA 4/5
Yonder är en – ordagrant – unik svensk grupp, som blandar sin egen genre av blues, country, gospel och svensk folktradition. Så makalöst framförande av "Vi sålde våra hemman" på munspel och mandola att det nästan, nästan blir lika fint som när Jan Johansson spelar.
Stilla, tystlåtet och så gott som akustiskt rätt igenom. I några spår tillkommer trummor och elgitarr, tror jag, men också den senare har ett mjukt, vackert ljud. Egna låtar och äldre blueslåtar med ofta religiösa texter. En innerlig version av "Louis Collins" (efter Mississippi John Hurt) och "Cypress Grove" (Skip James) är bara något mer högljudd. Mats Qwarfordt, sång och munspel, svarar för de flesta egna låtarna. Som meditativa "Closer", där Björn J:son Lindh gästar på fågelkvittrande flöjt, och titelspåret: en ny men klassisk gospelsång, framförd a cappella. Omsjungna "foreign shore" hittas inte i något väderstreck utan blicka uppåt.
Bengt Eriksson

ZERO MAGAZINE 8/10
Yonders första album har jag inte hört, vilket gör jämförelser omöjliga, men nya Foreign Shore är absolut en intressant och tilltalande skapelse. Mats Qwarfordts sångröst hör till de där riktigt personliga som inte bara är svåra att värja sig emot, men som också gör att han kan sjunga vilken låt som helst och göra den till sin. En gåva få förunnat. Musikaliskt anser man sig blanda folk, blues, mountain music och old-time till något eget. Något eget har det också blivit, om än rätt traditionellt, men med ett mjukt, varmt och modernt sound. Huvudsaken är dock att Foreign Shore är ett så jäkla bra album. Generellt sett är musiken lugn, men aldrig i sådan utsträckning att den blir sömnig, och trots att bandet aldrig ger järnet så finns här variation, både tempo- och känslomässigt. En del låtar är väldigt vackra, en del vemodiga, en del mörka och nästan hotfulla, men tillsammans skapar de en stämning och atmosfär som i någon skön film från södra USA. Ni vet en sådan som utspelar sig bland alligatorer och ruckel till stugor där fattiga, tandlösa män sitter på altanen och lirar munspel, omgivna av dimmiga träskmarker och nedhängande trädkronor. Låtarna till Foreign Shore har man delvis hämtat från legendarer som Mississippi John Hurt, Skip James, Blind Willie Johnson och delvis skrivit själva. Oavsett vilket är det mycket välgjort, snyggt framfört och jävligt tilltalande.
Robert Ryttman

SMÅLANDSPOSTEN 3/5
Yonder kallar sin musik för Spirit 'n' blues roots music. Det är väldigt passande. Det låter ofta precis lika torrt ökendammigt som hos Calexico. Precis den ödsliga ton jag väldigt gärna vill höra i en bil genom Arizonas vidsträckta marker. Men Americanan och den lågmälda bluesen blandas med en liten dos av svensk folkton. Yonder lyckas nämligen göra något annorlunda av denna väl upptrampade folktradition. Det är så avskalat, naket och skönt flytande att jag inte ens märker när nya instrument smyger sig in i låtarna. Sångaren Mats Qwarfordt har dessutom en så personlig röst att det är omöjligt att värja sig. Och när jag lyssnar på Yonder kan jag inte låta bli att tänka på Raymond Raposas Castanets.
Anders Tapola

COUNTRYWOOD 8/10
Yonder är en svensk kvartett, bestående av Mats Qwarfordt på sång och munspel, Christer Lyssarides, gitarr och mandolin, Björn Lundquist på bas, samt Kjell Gustafsson på slagverk. Gruppen har existerat sedan 2003 och Foreign Shore är deras andra cd-utgåva. Skivan, som släpps den 16 juni, är en lågmäld puttrande och färgrik gryta av känslofulla välplacerade toner, där man har hittat den perfekta rösten för gruppens musik i Mats Qwarfordt.Foreign Shore är helt akustisk, smakfull och ren från effekter. Musiken känns avspänd och uppriktig och ibland till och med vacker, som i ”Closer”. På vilken låt man lånat in Björn J:son Lindh på flöjt. Musikaliskt beskriver man sin musik som Yonders egna tolkning av folkmusik, blues, old-time och mountain music, och nog får man lägga betoningen på den egna tolkningen. Det finns lite New Orleans och träskmusik över soundet samtidigt. Ett tydligt exempel på detta är andra låten ”Cypress Grove”, som är riktigt jävla bra och har lite av Dr. John över sig, eller ”The miner”. Den efterföljande ”The flower” är lite bluesigare, och till exempel titelspåret ”Foreign shore” är gospel med stämsång och fotstamp. Sedan får väl sägas att det nog inte är vad majoriteten av Countrywoods läsare förknippar med ord som old-time och mountain music. Snarare hamnar man i så fall inom americana-facket, men det känns heller inte helt rättvist. Har man ett lite vidare musikintresse så tycker jag man ska låna ett öra till Yonder, medveten om vart det lutar för bra är det!
Georg Ryttman